Det är söndag eftermiddag. Jag har slagit mig ned i soffan med en kopp kaffe. Min man är ute i trädgården och fixar i rabatterna. Vår terapihund är med honom. Det är tyst i huset. Det ända som hörs är en och annan bil som kör förbi huset på vägen utanför. Jag låter tankarna virvla förbi i mitt huvud. Jag fångar en som har intresserat mig i många år. Det är hur ex-partners påverkar bonusfamiljer. Jag möter dessa frågor i mitt arbete som samtalsterapeut. Jag märker det också när jag läser inlägg i sociala medier eller har utbildningar eller föreläsningar. Tänk vad mycket en ex-partner kan påverka. Och vad det gör med en ombildad familj som har ett enda mål: att få vardagen att fungera för vuxna och barn.

Jag möter och läser om mycket frustration. Och märker att det finns mycket skuld och skam över de tankar som finns hos både barn och vuxna. Ibland undrar jag, när jag läser inlägg på sociala medier, vad modiga de personerna är som vågar blotta sina innersta tankar. Framför allt när jag sedan läser svaren de får tillbaka som skuldbelägger deras tankar ännu mer.

Om vi ska kunna hantera våra ex-partners måste vi också få tillåtelse att sätta ord på våra tankar utan att värderas. Annars kommer vi inte vidare. Tvärtom, risken är att vi blir tysta. Och då kommer vi inte vidare. Och då låter vi våra ex-partners få ännu större utrymme som vi inte kan hantera. Det ska vi undvika.

Kommunikation och samarbete handlar om förståelse. Det kan vi bara skapa genom dialog. Och en dialog som innefattar frågor och nyfikenhet. Inga pekpinnar. Det hoppas jag på i framtiden för alla människor som lever eller bor i ombildade familjer.

Nu är kaffet slut. Jag tar nog en påtår.

/Stina