När vi träffades lovade vi varandra att aldrig sluta drömma. Vi var så förälskade och inget kunde stoppa oss. Vi såg bara möjligheter för vårt gemensamma liv. Du och jag. Och ditt barn som du älskade över allt annat. Vi skulle göra si, vi skulle göra så. Och inget skulle kunna komma i mellan oss och vår kärlek. Vad var det som hände egentligen?

Du sa hela tiden att du älskade mig. Orden blev mer och mer ihåliga när jag hela tiden kände mig som nummer två. Jag hade full respekt för att du prioriterade ditt eget barn men var hamnade jag i det? När vi var tre i familjen fick jag sova ensam. Du bedyrade att du älskade mig. Men tårarna rann nedför mina kinder när jag låg där ensam och försökte sova. Vad var det som hände egentligen?

Du sa hela tiden att jag var det viktigaste i ditt liv. Men så fort jag ville pratade om mina känslor och behov tystade du mig och sa att jag var så känslig. Du ville att jag skulle älska ditt barn men jag blev mer och mer avståndstagande. Då blev du arg på mig och straffade mig med tystnad. Vad var det som hände egentligen?

Du sa hela tiden att vi skulle fortsätta drömma om vårt gemensamma liv. Hur bra det skulle bli i vår familj. Men jag blev tystare och tystare och tappade bort mig själv. Du började ställa krav på hur jag skulle vara och jag kände att jag begick våld på mig själv. Våra gemensamma drömmar försvann i tomma intet. Vad var det som hände egentligen?

Du sa hela tiden att du ville leva med mig. Men jag började tvivla. Mina känslor för dig fanns kvar men sorgen av övergivenhet fick mig att dra mig undan. Jag såg hur du gav ditt barn all din kärlek och jag ville vara en del i den. Men hittade ingen ingång. Vad var det som hände egentligen?

Du sa hela tiden att det skulle bli bättre. Du behövde tid att hitta din roll. Men var fanns jag? Vi hade det väldigt bra när det var du och jag. Då var vi överens om hur vi ville ha det. Men det höll aldrig när vi var tre. Då tappade vi våra drömmar. Och jag blev ensam igen. Jag skulle vara stark och vänta på att bli insläppt. Vad var det som hände egentligen?

Nu sitter jag här och funderar på vad som hände egentligen. Vi hade ingen erfarenhet av att leva i en bonusfamilj. Vi hade inga redskap att hantera alla nya situationer som vi hamnade i. Vi försökte leva på drömmar som aldrig höll. Vi kunde inte veta att känslan av utanförskap blev så stark när vi ändå älskade varandra. Vi kunde inte veta att vi behövde tänka helt annorlunda som vi var vana att göra. Vi kunde inte veta att det fanns så många val vi skulle göra där någon alltid hamnade i kläm.

Nu vet vi allt det där. Och vi försöker fortfarande få ihop vår lilla familj. Det är inte lätt. Men vi försöker i varje fall. Vi går fortfarande bort oss men en sak har vi lovat varandra.

Vi ska aldrig sluta drömma.